Brooklands – världens första specialbyggda racerbana
Sommaren 1907 hände något i grevskapet Surrey, sydväst om London, som ingen människa tidigare hade sett. På gammal jordbruksmark vid floden Wey invigdes en enorm oval av rå betong med branta, doserade kurvor – en anläggning byggd för ett enda syfte: att låta bilar köra så fort de över huvud taget förmådde. Brooklands öppnade två år innan Indianapolis anlades och femton år före Monza. Den specialbyggda racerbanan som idé, som byggnadsverk, föddes alltså här, på en engelsk godsägares mark – och kalaset kom att sluka större delen av hans förmögenhet.
Banan som lagen tvingade fram
Brooklands existerar tack vare ett förbud. I början av 1900-talet var Storbritannien en utpräglat bilfientlig miljö: Motor Car Act från 1903 satte en generell hastighetsgräns på 20 engelska mil i timmen på allmän väg, och landsvägstävlingar av det slag som Frankrike och Italien frossade i var otänkbara på den brittiska huvudön. Brittiska biltillverkare fick resa utomlands för att prova sina bilar i tävlingsfart, eller ta båten till Isle of Man, där lokala lagar tillät avstängda vägar.
Godsägaren Hugh Locke King, vars marker bredde ut sig i Weydalen vid Weybridge, såg detta som ett hot mot hela den brittiska bilindustrin. Hur skulle ingenjörerna kunna hänga med kontinentens konkurrenter om de aldrig fick köra i racingfart? Hans lösning var lika enkel som vansinnig: han skulle bygga en privat höghastighetsbana på sin egen mark, för egna pengar, öppen för både tillverkare och tävlingsförare. Det som började som en måttfull plan växte under rådgivarnas inflytande till ett monumentalbygge utan motstycke.
En betongkoloss reser sig ur leran
Det som tog form på Locke Kings ägor 1906–1907 saknade förebilder. Ytterbanan, Outer Circuit, mätte ungefär 2,75 engelska mil, alltså cirka 4,4 kilometer, och var runt 30 meter bred – tillräckligt för att flera bilar skulle kunna slåss sida vid sida i full fart. De två stora kurvorna, Members' Banking och Byfleet Banking, gjöts som doserade väggar av oarmerad betong och nådde som mest nästan nio meters höjd. Tanken var revolutionerande: i rätt fart skulle en bil i teorin kunna ta kurvan nästan utan rattutslag.
Bygget blev en mardröm. Floden Wey korsade området, så banan fick lyftas över vattnet på en bro; sank mark måste dräneras och väldiga jordmassor flyttas. Tusentals arbetare slet på platsen, och på klart under ett år förvandlades åkermark till färdig racerbana – en svindlande takt för sin tid. Notan slukade en stor del av Locke Kings förmögenhet, räknad i hundratusentals dåtida pund, och utan hans hustru Ethel, som klev in och räddade både ekonomi och organisation när projektet vacklade, hade alltihop kunnat haverera före invigningen.
Premiärsommaren: rekord och jockeydräkter
När Brooklands invigdes i juni 1907 var det Ethel Locke King som körde i täten för öppningsparaden runt banan – ett stillsamt erkännande av hennes insats. Bara några veckor senare visade anläggningen vad den dög till: Selwyn Francis Edge körde ensam en Napier i 24 timmar i sträck, nattetid vägledd av lyktor utmed bankanten, med ett snitt på omkring 65 engelska mil i timmen. Distansrekordet stod sig i åratal.
Det första riktiga tävlingsmötet i juli 1907 blottade samtidigt ett lustigt problem: ingen visste hur man arrangerar ett biltävlingsmöte. Arrangörerna lånade därför rubb och stubb från hästkapplöpningen. Det fanns en paddock, bilarna handicappades som fullblod, och förarna bar färgglada blusar som jockeyer i stället för startnummer. Publiken kunde knappt avgöra vem som ledde. Startnummer, resultattavlor och genomtänkta handicapsystem – den moderna tävlingsorganisationens grundverktyg fick uppfinnas på Brooklands, säsong för säsong, genom försök och misstag.
Rekordens bana
Under mellankrigstiden blev Brooklands den brittiska motorsportens nav och en veritabel rekordfabrik. Brooklands Automobile Racing Club delade ut ett åtråvärt märke till förare som varvat ytterbanan med över 120 engelska mil i timmen i snitt; att bära det märket var ett slags adelskap. I februari 1913 blev Percy Lambert, i en Talbot, den förste människan att avverka mer än 100 engelska mil på en timme. Senare samma år omkom han på banan i ett försök att ta tillbaka rekordet – betongen förlät inga misstag.
Brooklands var aldrig bara en tävlingsarena utan lika mycket en social institution. Klubbens valspråk – på svenska ungefär rätt folk och ingen trängsel – fångade en exklusiv atmosfär någonstans mellan kapplöpningsbana, societetsutflykt och trädgårdsfest: man umgicks i klubbhuset, promenerade i paddocken och såg rekordjagande bilar dundra fram högt uppe på betongvallen. Samtidigt fungerade ovalen som ett stenhårt testlaboratorium, där tillverkare körde sina seriebilar i timmar och dygn för att bevisa hållbarhet – reklam som inte gick att skaffa lagligt på någon landsväg i riket.
Kronan på verket var Napier-Railton, en bjässe byggd kring en flygmotor åt John Cobb. 1935 varvade Cobb banan med drygt 143 engelska mil i timmen i snitt, ungefär 230 km/h – ett varvrekord för evigheten, eftersom tävlingsverksamheten upphörde innan någon hann slå det. Storheter som Malcolm Campbell hörde till stammisarna, och med tidens mått var Brooklands påfallande öppet för kvinnliga förare: damlopp kördes redan under de tidiga åren, och förare som Kay Petre blev publikfavoriter. 1926 avgjordes Storbritanniens första Grand Prix på banan, 1932 tillkom den ökänt branta testbacken Test Hill, och 1937 byggdes en landsvägsliknande slinga, Campbell Circuit, inne i ovalen.
Flyget flyttar in
Brooklands har en andra identitet, minst lika betydelsefull som den första: platsen är en av den brittiska flygindustrins vaggor. Den stora, plana ytan innanför ovalen var ett naturligt flygfält, och redan 1908 gjorde pionjären Alliott Verdon Roe sina första skuttande motorflygningar där. Snart växte en hel flygby av skjul, verkstäder och flygskolor upp innanför banvallarna; Thomas Sopwith, vars namn senare skulle pryda berömda jaktplan, lärde sig flyga just på Brooklands.
Flygfältet blev med tiden tung industri. Vickers etablerade flygplanstillverkning på området, och ingenjören Barnes Wallis, sedermera ryktbar för sina uppfinningar under andra världskriget, gjorde en stor del av sin gärning där. Även Hawker använde fältet: prototypen till jaktplanet Hurricane gjorde sin första flygning från Brooklands i slutet av 1935. I tre decennier delade racermotorernas vrål luftrummet över Surrey med flygplanens surr – två transportrevolutioner sida vid sida, på ett sätt ingen annan plats i världen har upplevt.
Från krigsindustri till museum
När Storbritannien gick i krig i september 1939 tystnade racingen på Brooklands tvärt – och för alltid. Hela området togs i anspråk för flygplansproduktion: Vickers byggde Wellingtonbombare i stora serier, och den ljusa betongen, alltför synlig från luften, kamouflerades med färg och nät. Luftwaffe hittade dit ändå; ett anfall mot Vickersfabriken i september 1940 krävde många liv bland arbetarna. Krigets behov lemlästade banan för gott: schakt bröts genom doseringarna, byggnader restes tvärs över körbanan, och efter 1945 var en upprustning ekonomiskt utsiktslös. 1946 såldes området till Vickers, och flyget regerade ensamt i decennier.
Ändå överlevde förbluffande mycket. Långa sträckor av Members' Banking står kvar, vittrade och spruckna men omisskännliga, liksom Test Hill och det edwardianska klubbhuset. Sedan 1991 berättar Brooklands Museum platsens dubbla historia, med Napier-Railton i samlingarna och en flygutställning som sträcker sig från pionjärerna ända fram till en Concorde. Den som i dag klättrar upp på banvallen och känner betongen kröka bort under fötterna förstår genast vad den en gång göts för.
På kartan
Brooklands är stamfadern till alla specialbyggda racerbanor – och därmed den perfekta startpunkten för en resa över vår interaktiva karta. Där hittar du området i Surrey liksom hela dess avkomma: Indianapolis, Monza, dagens moderna banor och hundratals ovaler och speedwaybanor världen över. Zooma in på England och börja vid källan, där själva idén om en racerbana göts i betong 1907.